Jag satt i en ramaffär och väntade på min tur.
Ett par kom in.
Kvinnan sa högt:
“Du kan välja vilken jävla ram du vill, jag ger fullständigt fan i vilken du väljer!”
Mannen sa ingenting.
De satte sig mitt emot mig. Hon var märkbart arg. Han såg uppgiven ut. Hennes kropp var stram, nästan spänd. Han satt hopfallen, lite som en säck potatis. Blicken nedåt.
Efter en stund började hon prata om vad de saknade till middagen.
Han svarade lugnt och kort:
“Ja, det blir bra.”
“Javisst.”
“Jadå.”
Jag satt där och funderade.
En gång i tiden har de troligen varit förälskade.
Någon gång har de valt varandra.
Skrattat tillsammans och längtat efter varandra
Vad hände?
Kanske är det inte ramen som är problemet.
Kanske är det alla små situationer som aldrig blev reparerade.
Alla missförstånd som inte retts ut.
Alla besvikelser som lagts på hög.
Alla gånger någon kände sig ensam fast de var två.
I flera relationer ser jag ungefär samma mönster:
En part protesterar högt med ilska, kritik och frustration.
Den andra drar sig undan; tystnar, ger upp och stänger av.
Båda lider.
Båda känner sig sannolikt missförstådda.
Men uttrycken ser helt olika ut.
Det som ofta saknas är kanske inte kärlek.
Det som saknas är trygg kommunikation.
Att exempelvis kunna säga:
“Jag känner mig ensam.”
“Jag känner mig inte hörd.”
“Jag är rädd att vi glider ifrån varandra.”
I stället kommer:
“Du kan välja vilken jävla ram du vill.”
Relationer går sällan sönder över en ram.
De går sönder när vi slutar vara nyfikna på varandras inre värld.
Och ändå, bakom irritation och uppgivenhet finns ofta en längtan:
Att bli sedd.
Att bli vald.
Att bli förstådd.
Kanske var ramen bara en ram.
Men dynamiken berättade en historia.