Vi gör det utan att tänka på det. Låter blicken svepa över någon och fyller i resten av berättelsen själva. Ett ansikte, ett uttryck eller ett sätt att gå och plötsligt tror vi oss veta vilka de är.
En person som ser trött ut blir “ointresserad”. Någon som klär sig annorlunda blir “udda”. En som skrattar högt blir “för mycket”. Vi dömer, inte för att vi är onda eller elaka, utan för att vi försöker orientera oss, väldigt fort börjar våra hjärnor skapa mening. Vi vill hitta trygghet i en värld som ibland känns oförutsägbar.
Men det är just här som något viktigt sker; dömandet bygger en mur. Inte bara mellan oss och andra, utan också mellan oss och en större förståelse. När vi stannar vid det vi ser och glömmer det vi inte ser går vi miste om människan bakom första intrycket.
Varje person bär på en inre värld som inte syns. Det kan vara sorger som inte märks, mod som inte hörs eller glädje som kanske gömts undan. Vi vet ingenting om vilka eventuella strider någon har kämpat sig igenom eller vilka små segrar som bär dem genom dagen.
Kanske är det därför det gör skillnad att sakta ner sin egen impuls att döma. Vad händer om vi ställer oss frågan:
Vad är det egentligen jag reagerar på och vad händer om jag möter det med nyfikenhet istället?
I den pausen kan något mjukna, något som inte bara förändrar hur vi ser på andra utan även hur vi ser på oss själva.
Ibland är det just där i den lilla öppningen mellan reflex och medvetenhet som medmänskligheten får utrymme att växa.
#medmänsklighet #reflektion #förståelse #mindfulness #empati #mötetmedandra #självinsikt #sevarandra