Anknytningsmönster kallas det känslomässiga band som barnet knyter till den person/personer (då i en turordning) som finns i barnets närhet. Redan efter ett år är anknytningsmönstret format.
Det är en garanti för överlevnad och barnets viktigaste instrument till överlevnad. Det är så vi lär oss att relatera till omgivningen som barn och det har en tendens att bli ett mönster som följer oss genom livet. Anknytningsmönstret återspeglar sig i de relationer man har till andra människor under livets gång.
Anknytningsmönster är dock möjligt att förändra. Forskningen visar att våra anknytningsmönster går att förändra när vi ser och gör på ett annat sätt. Vi har tolkat det som vi var med om som verkligheten. När vi får syn på tolkningen det vill säga vi förstår, får insikt, blir medvetna om saker och ting får vi också möjlighet att göra annorlunda (till och med tvärtom) genom våra reaktioner, tankar och sätt att vara, fastän det känns obekvämt.
Exempelvis för en otrygg undvikande; I stället för ”Jag klarar mig själv” så börjar vi be om hjälp. Vi börjar ta ansvar trots risk att vi kan göra fel. Vi märker att det fungerar. Vi skapar nya ”inre arbetsmodeller” Vi har fått nya erfarenheter som gör att vi läser av verkligheten på annat sätt. Vi får en ny bild av oss själva och av andra i relation till oss själva. En ny känsla av tillit. Vi jobbar också med att komma åt våra känslor och att uttrycka dem eftersom vi bär på en idé om att ”för att komma nära kan jag inte visa mina känslor.
Man brukar tala om fyra olika anknytningsmönster; trygg, otrygg ambivalent, otrygg undvikande och desorganiserad anknytning.
Trygg anknytning
Anknytningspersonen är en trygg bas och en säker tillflyktsort.
Barnet kan vara med sig själv (utforska när de vill) och tillsammans (söka närhet och tröst) när de behöver det, det finns en balans däremellan. Anknytningspersonen är känslomässigt tillgänglig och hjälper barnet vid svåra, skrämmande situationer. Barnet får känna att hens känslor respekteras och anknytningspersonen är en tryggad plats vid oroligheter utanför och inuti barnet. Att bli förstådd och välkomnad. Anknytningspersonen är förutsägbar. Barnet litar på den vuxne; att den finns där.
Det är lättare att ta risker om man vet att man blir kärleksfullt mottagen i ”den säkra tillflyktsorten”. Ju tryggare man känner sig, desto mer kan man rikta sig mot omvärlden genom att exempelvis lära känna nya människor, ta sig allt längre bort från hemmet och ge sig av på äventyr.
I relationer har de förmåga att vara sårbara och kan ta upp konflikter på ett balanserat sätt. De är bekväma med att ge och ta emot genuin kärlek. ”Jag är värd att ta emot kärlek”
Ungefär 60% av alla barn i västvärlden är tryggt anknutna.
Otrygg anknytning (tre undergrupper)
Den ömsesidiga tillit som ska vara grund för anknytningssystemet saknas.
Barnets utveckling till en individ som får känna och vilja, krockar med drivkraften att hålla kvar förälderns närhet och kärlek. Att kunna ge uttryck för allt man känner och vill får ge vika för att behålla relationen. Så barnet anpassar sig och utvecklar en otrygg anknytning.
Otrygg ambivalent
Anknytningspersonen har svarat på barnets närhetssökande på ett oförutsägbart sätt. Ibland var anknytningspersonen tillgänglig och gav närhet, ibland inte. Det känslomässiga samspelet utgick i stor grad från anknytningspersonens behov.
I förhållande kan det vara så att personen lägger hela sitt värde i händerna på den andra och kan ta saker och ting personligt. De varvar att vara kontrollerande (hålla sig nära hela tiden och kan yttra sig som tex svartsjuka) respektive avståndstagande. De blir ambivalenta i sitt sätt att anknyta.
”Jag behöver dig men är sällan trygg”
De är mer känslomässigt styrda i jämförelse med de otryggt undvikande (en annan undergrupp). Känslouttrycket har oftast sista ordet.
Ungefär 10-15% av alla barn i västvärlden är otryggt ambivalent anknutna.
Otrygg undvikande
När barnet sökt kontakt, närhet, varit ledsna har anknytningspersonen dragit sig undan ,varit ouppmärksam, avvisat, förlöjligat barnet så barnet har lärt sig att för att komma nära så kan jag inte visa känslorna. De har kommit till insikt om att de behöver bortse från sina behov av att vara nära och få tröst.
I förhållanden kan de ha en tendens att hålla sig på känslomässigt och/eller fysiskt avstånd för att skydda sig själv. De kan upplevas som felsökare, de kan ha en rädsla att andra är ute efter att skada dem på något sätt. En genuin kärleksrelation kan vara utmanande eftersom de då måste kunna vara sårbara. De har lärt sig att inte vara det för att få komma nära anknytningspersonen.
”Jag klarar mig själv”
De tänker sig oftast fram till svar snarare än känner.
Ungefär 15-25 % av alla barn i västvärlden är otryggt undvikande anknutna.
Desorganiserad anknytning
Anknytningspersonen har uppvisat stora brister i omvårdande beskyddarfunktion. De har svårigheter att tolka sitt barns signaler på rätt sätt. Det kan också handla om fysisk och psykisk misshandel från anknytningspersonens sida. Då destabiliseras barnets själv på ett mer djupgående sätt. Barnet har upplevt den vuxne som skrämmande men behöver ändock knyta an.
De kan ha svårt att hitta en fungerande strategi för att hantera komplicerade relationer. De kämpar med att reglera sina känslor. De växlar mellan otrygg ambivalent- och otrygg undvikandeanknytning.
”Jag blir rädd när jag söker närhet”
Ungefär 15-18% av alla barn i västvärlden har en desorganiserad anknytning.
Ovanstående beskrivning är förenklad, det finns mycket att läsa och fördjupa sig i om detta.
Ditt anknytningsmönster kan vara en pusselbit för att skapa självkännedom bland många andra pusselbitar men det är endast du som vet om det är en bit som är användbar och kan ge dig någon form av klarhet.