Vem ville de att du skulle vara som barn? Den glada? Den tysta? Den roliga? ”Bara ni älskar och accepterar mig”.
Många av oss kan nog känna igen ”Presteraren”; ”se till att du duger och är älskad”. En delpersonlighet som vi utvecklade som små. Vi fick uppmärksamhet och uppskattning från våra föräldrar och andra som vi sökte uppmärksamhet hos och vi undvek att bli avvisade när vi var som mest sårbara, i barndomen.
Vår prägling hemifrån fortsätter att verka, efter det att vi slutat skolan och flyttat hemifrån. Vårt ofta prestationsinriktade samhälle spär på detta ytterligare. Vi trillar lätt in i Presteraren och den styr oss om den står vid rodret. Det finns en risk att den till och med driver oss in i utmattning. Vi arbetar mycket, stressar, ska hinna med, vara lojala, vara lagspelare, vara flexibla, jobba på och ställa upp lika bra vad som än sker på jobbet, vi checkar ständigt av saker för att gå till nästa sak. Om inte riskerar vi att uppleva den där känslan av att inte duga, inte vara godkänd, inte vara tillräcklig och inte mötas av uppskattning, såsom vi präglades när vi var små. Det finns en trygghet också i att vara ”den man alltid varit”.
Vi har alltid den motsatta delpersonligheten inom oss och vi kan kalla Presterarens motsats för Latmasken. Skulle den helt ta över och styra så blir det inte så mycket gjort. Genom att utforska båda delpersonligheterna, till exempel se när de gagnar respektive hindrar oss, vilka behov de har, bli vän med dem samt acceptera dem kan vi styra dem och vid behov backa den ena för att släppa fram den andra (ett arbete över tid).
Vi utvecklar en ny delpersonlighet som har godbitarna från respektive delpersonlighet; exempelvis ”Medveten presterare som återhämtar regelbundet”. Vi hittar en större inre balans, vi har utvecklats och det är vårt inre jag, skepparen, som styr besättningsmedlemmarna ( delpersonligheterna).